Kan sociala medier hjälpa oss erkänna att vi har sjukdomen alkoholism?

| Av: Ingvar Nilsson |

Ingvar Nilsson

Att vara alkoholist är ett begrepp som är skambelagt idag och är ett ämne många väljer att blunda för. Varför ska det vara så skambelagt och tabu att erkänna att vi har sjukdomen ”alkoholism?”

Förvisso hade jag det också en gång i tiden, främst under de 30 år jag var aktiv alkoholist.
Från och till under den här tiden så var det en handfull personer i min omgivning som påtalade för mig att de tyckte att jag drack för mycket och att det kanske inte var så bra för mig hälsomässigt. De påpekade även att jag rent ut sagt blev odräglig mot min omgivning när jag drack. Givetvis tyckte jag att dessa personer hade fel och att de inte skulle blanda sig i mina göranden och låtanden. Det här bidrog också till att jag isolerade mig mer och mer för att få vara ifred med min kompis alkoholen. Men ändå, någonstans innerst inne, visste jag nog ändå att det här inte var hållbart i längden och försökte sluta gång på gång med ständiga misslyckanden som resultat. Också här kom skamkänslorna in, att jag inte ens kunde sluta dricka heller.

Även under mina nu 12 nyktra år så har det varit svårt för mig att tala fritt om detta. Vändningen kom förra året på hösten, när en av mina arbetskamrater fick ett återfall. Det smärtade mig då ända in i hjärteroten att se honom skämmas som en hund för detta, någonting som jag själv gått igenom – och jag visste därför precis hur han kände det.

Jag började snacka med honom om detta och jag drog mitt livs historia för honom. Många går ju och bär med sig det här genom hela livet och försöker ”mörka det” så gott det bara går, men ibland så läcker det ändå ut på något sätt att vi är ”alkoholister” – nyktra eller ej.

På samma gång som min vän fick sitt återfall så kände jag att jag var tvungen att försöka belysa detta; att det faktiskt finns många personer som är alkoholister. Personer som kanske, eller med stor säkerhet, finns i vår omgivning och gör allt för att dölja att de har dessa problem.

Det är bara 4-5% som är synliga alkoholister i samhället, resten är ”dolda alkoholister”, som gör allt för att dölja att de har den här sjukdomen. För de flesta ser ned på alkoholister, till och med de dolda alkoholisterna ser ned på ”gubbarna” som sitter på parkbänken eller någon annanstans.

År 2011 fanns det cirka 330 000 personer som var alkoholberoende, cirka 780 000 som missbrukade alkohol och cirka 1 miljon personer som var i ”riskzonen”. Just därför tycker jag att det är jätteviktigt att föra fram att det är så. Någonting annat som heller knappt nämns någonstans är att det finns mellan 3 – 5 personer som kallas för ”medberoende” till varje alkoholist. Inte heller nämns det ofta att nästan alla dessa försöker dölja att de är alkoholister eller medberoende till dessa. För medberoende och nära och kära är det nämligen ofta också lika skambelagt och tabu att berätta om detta för som det är för alkoholisten själv.

Förra året tog jag dock själv bladet från munnen och erkände öppet i en statusuppdatering på Facebook att jag själv varit aktiv alkoholist i 30 år – och jag fick en otrolig respons på. Det var som att öppna en vattenkran; många erkände efter detta i mina trådar att de också hade liknande erfarenheter av alkoholen som jag, eller att de hade närstående som hade dessa problem och kanske inte riktigt visste hur de skulle hantera det. Jag hade jättemånga meddelanden i inkorgen också från en del som inte ville skriva öppet heller.

Nu i maj månad så skapade jag också därför en gillasida på Facebook med namnet ”En Nykter Sida med Ingvar Nilsson”, där jag skriver om mina egna erfarenheter som alkoholist. På senare tid har jag också fått egna funderingar och inputs från andra personer om att börja föreläsa inom detta, då det är ett jättestort problem i samhället att många människor har det så här. Människor mår dåligt för det tack vare att det som sagt är så skambelagt och tabu att tala om detta – och det vill jag med min Facebooksida och föreläsningar förändra. Här har jag ju min egen erfarenhet att luta mig emot och eftersom jag själv numera har släppt min egen skamkänsla så är det inte tabu för mig längre att öppet tala om min egen sjukdom alkoholism. Det borde det inte vara för någon annan heller.