Power of now, Carpe Diem (och de blir bara fler): Våra ledord för livet.

| Av: Sara Cederlund |

Sara Cederlund

Sara Cederlund

Mitt flöde i sociala medier fylls med bevis på människor som lyckas. Lyckas leva det perfekta, kärleksfulla och underbara livet.

Jag är ivrig med tummen upp, delad glädje är dubbel glädje, det vet alla. Gilla. Gilla. Gilla. Ett klick bort. Så, bekräftat och klart. Inte för att jag kommer att minnas vad det nu var jag gillade på din status om vi skulle ses, men för nu är du bekräftad av mig och 17 andra. Så kommer jag, ganska sällan men ibland, till de lite svårare statusarna där gilla inte passar sig. ”Min hund måste avlivas, *gråter*”, nä, här får jag skriva något sen. Ingen tumme upp på den statusen även om jag ibland ser en viftande tumme på en status som uppenbart inte lämpar sig för en ”tummen upp”. Nåja, vi är olika. Jag scrollar vidare

Om olyckan, mot förmodan, är framme filas statusar oftast till så att de ändå blir sådär busiga, bubbliga och tillfixade så att de i alla fall inte kryper under skinnet när jag läser dem. Styrkekramarna låter inte vänta på sig. Det märkliga är att om vi skulle råka ses i verkliga livet har jag inte alltid styrkan att krama dig på riktigt. Var är mitt stora röda hjärta när jag behöver det? Gräver i fickorna men där finns varken ett < eller ett 3.

Carpe diem igen och igen. Status efter status. ”De har sträckt sig efter dagen och fångat den ” tänker jag. Eftersom att många som uppdaterar om lyckan är mina vänner gläds jag även om deras lycka riktar fokus på mitt liv. Är jag lyckad, bekräftad, duger jag? Självklart ska jag inte bry mig vad andra tycker om mig. ”Jag är jag” -den har vi alla fått oss till livs. Fast längst där inne blir jag ändå berörd och påverkad.

Det är en fantastisk egenskap, anser jag. Att ta in andra. Att inte vara rädd för att visa andra människors påverkan på mig. Det är mänskligt, men det är en farlig väg att gå.

Så jag tar tag i nuet. Hopp, skutt och bad med två fina ungar i sensommaren får det bli på en bild. Uppladdat och klart. Tänk så härligt, magiskt, underbart och finurligt allt är trots allt. Mina foton är magiskt perfekta, i alla fall skriver jag själv så. Har ni det lika
vackert som jag, så bara säg, raljerar orden. Jag inser det genom en snabb scroll i mina egna statusar att jag ”fångat dagen”. Lugnad inser jag att jag är med gänget som står på rätt sida.

Jag är inte ett offer, beroende av andra eller svag. Jag har karaktär och karisma. Jag har jobb, hus, vovve, man och barn. Meningsfull fritid, semesteridyll, hobbies och myser mig livet igenom. Jag är inte en sådan där som inte klarar att fånga dagen och leva efter nuets förutsättningar med leendet aldrig längre bort än bakfickan. Eller är jag det? För Carpe diem, för mig, är inte allt det där fina och lyckade. Carpe diem är att, fler dagar än färre, orka och vilja lyfta blicken och se vad som verkligen finns där ute runt om mig. Känna hur det berör mig, i alla känsloregister, även om världen hotar med att rasa över mig och misslyckandet är ett faktum.

Ibland är att fånga dagen för mig att bara låta den passera förbi. Den gör lätt så en helt vanlig novembermorgon, på väg i en helt vanlig bil till jobbet, efter en mindre lyckad dagislämning och därmed 35 minuter minus på flexen. I dimmorna där borta som möter mig på vägen finns mitt Carpe diem, och jag kommer aldrig att fånga det. Jag inser att jag vill ha det så. Imorgon finns dagen någon annan stans. I nuet. Jag får se om jag fångar det och det jag missar är också en fångst i sig. Dimmorna över slätten skingras alltid så småningom för att släppa fram dagen. Jag behöver inte ens fånga det för att uppleva det. Andra får gärna gilla min fångst i en status men det kommer inte göra att deras dag fångas. Det betyder inte heller per automatik att det jag fångat ens är värt att fångas.

Jag vet att det är så det är. Men det är lätt att ryckas med: Lyckohjulet är satt i spinn. Så ibland gäller det att våga vilja släppa istället för att fånga. Släppa in och ut det som verkligen berör och betyder så som det är. Livet. Lever. Lev. Livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: