Hur kommer det sig att det blev jag som fick agera ”myndighet” och också var det enda skyddsnät som fanns tillgängligt när min mamma blev allvarligt sjuk?
Under tiden mamma låg inlagd på sjukhus två veckor i januari 2018 fick hon beslut från Försäkringskassan: UTFÖRSÄKRAD. Ett beslut jag hittade i posthögen tre månader senare, när hon låg i respirator och kämpade för sitt liv.
Från april och en bra bit in på hösten samma år var jag den som blev tvungen att betala alla räkningar för att hon inte skulle vräkas. Jag jobbade upp emot 250 timmar i månaden för att klara alla utgifter. Det enda viktiga under den tiden var att mammas ekonomi inte havererade. Samtidigt kontaktade jag flera myndigheter för att bringa klarhet i varför det blivit såhär. Jag fick inga konkreta svar. Alla myndigheter skyllde på varandra. Det blev Moment 22.
Varför fanns inget skyddsnät? Hon hade trots allt arbetat heltid sedan sextonårsåldern och 2018 hade hon endast tre år kvar till pension. Jag är uppvuxen med att skatt är bra att betala – för den dagen man behöver sjukvård, finns det inbyggda nätet som räddar. Trodde jag. I trettionio år var jag invaggad i en falsk trygghet.
Vad hade hänt om det inte funnits en enda anhörig eller vän i närheten? Hade hon kommit hem efter flera år på sjukhus till en låst dörr eftersom någon annan bodde där? Vem hade förklarat för en nyligen utskriven patient att konsekvenserna av Försäkringskassans felaktiga beslut var grunden till detta faktum.
Vräkt. Obetalda skulder hos Kronofogden. Magasinerade tillhörigheter av socialtjänsten i bästa fall. I värsta fall uppeldade.
Hade socialtjänsten en sådan gång ordnat ett boende för mamma? Eller hade hon blivit en i mängden av Stockholms hemlösa. Tvingats sova på parkbänkar eller i trappuppgångar. Kanske på ett härbärge i bästa fall.
Allt detta på grund av att mamma blev sjuk. Är det såhär verkligheten ser ut och kommer att se ut för var och en av oss i framtiden?
Var ligger tryggheten i att man jobbar och betalar skatt?
Det jag som anhörig gjorde under sjukdomsåren var att stångas med myndigheterna – jag blev envis och garanterat enormt jobbig som anhörig. Systemet felade. Inte bara på ett sätt, utan på flera sätt. Inte en enda myndighet förklarade för mig vilka rättigheter mamma hade, om hon ens hade några. Helt novis började jag gräva trots att jag inte visste var jag skulle sätta ned första spadtaget. Flera gånger blev jag klickad i örat och alla obesvarade mejl och telefonsamtal är oräkneliga. Ingen ville ta ansvar. Absolut ingen.
Under åren 2018 till 2021 la jag livet på paus för att kunna reda ut härvan. Det enda jag gjorde var att åka till sjukhuset och direkt därifrån till jobbet. Sedan hem för att duscha och byta kläder och tillbaka till sjukhuset igen. Det slutade med att jag inte kunde sova mer än någon timme här och där – hur det ens är möjligt att jag också överlevde är och förblir en gåta. Under tiden brakade mitt elva år långa förhållande ihop. Det fanns inget utrymme för något annat än att värna för mamma och hennes liv.
Det slutade med ersättningar och skadestånd på ett sexsiffrigt belopp så idag har livet kunnat återgå till det normala. Mamma har kvar hyresrätten och fick aldrig några skulder.
Är det verkligen såhär det ska behöva vara i Sverige? Har vi inte kommit längre?
Maria Ljungmark, författare till boken ”Mamma dog två gånger”
Socialamedier.me 
Kommentera