Ricardo Koanuka
| Av Ricardo Koanuka|
Jag var aldrig en duktig pojke. Jag var alltid hatad av mina kompisars mammor. Jag kunde aldrig följa någon struktur. Jag var en dålig student och hade aldrig ett jobb. Faktiskt så klarade jag mig precis på gränsen genom skolan, eftersom jag fuskade. Det finns inte så mycket uppmuntran från systemet för oss som sitter längst bak i klassrummet.
Min pappa växte upp fattigt i Brasiliens inland. Han lyckades studera sig upp och ta sig till huvudstaden, som på den tiden var Salvador, med endast en klocka på armen. När man är på botten har man inget att förlora, men när man har vuxit upp, som jag, mellan resan från botten till överklassen, har man allt att förlora. Jag såg min pappa endast leva ut sina passioner efter pensionen. Jag ifrågasatte varför jag skulle vänta tills jag gick i pension, för att börja leva. I min värld så vet jag inte ens om jag lever i morgon, en tanke som är speciellt närvarande när man bor i ett land som Brasilien.
Ett citat från Bob Dylan fick mig att förvandla varje passion jag hade till en affärsidé;
”En man är endast en framgång om han vaknar upp på morgonen och går till sängs på kvällen, och där emellan gör han vad han vill”
Istället för att följa lärarnas pekpinnar så använde jag skolan som ett nätverk, där jag kunde sälj min konst. Jag hade byggt om min skåpbil till en rullande butik. Jag hade ingen plan B, utan tron på mig själv var min säkerhet.
När jag som vanligt skolkade från en lektion för att hänga med receptionisten, kom det en utlänning som skulle träffa rektorn. Receptionisten fick panik, då hon inte kunde engelska och rektorn hade fått förhinder. Hon frågade desperat om någon kunde engelska. Jag tittade mig omkring, men alla duktiga studenter var i klassrummen, så jag erbjöd min hjälp. Efter att ha guidat utlänningen från Skandinavien i skolan, erbjöd han mig att skapa en förlängning av sitt universitet i Brasilien. Jag började koordinera skandinaviska utbytesstudenter i 4 år tills jag var redo för nästa utmaning; att flytta till Sverige.
Efter nio år i Sverige kan jag dra en slutsats – trots att det finns säkerhetsnät är människor generellt mer rädda för att ta risker och utmana sig själva utanför bekvämlighetszonen. Bekvämligheter kan förlama oss, om vi inte programmerar om vår hjärna, för att sträva mot att förvandla våra drömmar till mål. I Sverige träffade jag Jantelagen och blev sedan frestad att stanna kvar i min bekvämlighetszon. Jag blev då deprimerad och tappade min krigarsjäl. Då började jag utbilda mig till mästare inom NLP för att bemästra min egen hjärna och programmera om den, för att återigen komma i kontakt med vem jag är och mitt uppdrag.
Som coach träffade jag många svenskar som vill leva livet på egna villkor, men de flesta försöker innanför bekvämlighetszonen. Många tar dock ett kliv utanför bekvämlighetszonen någon gång, skapar en blogg eller öppnar ett företag, men de är inte beredda att ständigt leva utanför bekvämlighetszonen för att skapa ett liv baserat på sina passioner. Vi måste träna oss på att agera med rädsla, därför skapade jag det sociala nätverket Outside Comfort Zone som håller konferens den 16 september i år, för att träna våra hjärna för att uppnå våra mål och skapa ett nätverk där människor lyfter och uppmuntrar varandras visioner.
Cheers!
Ricardo Koanuka
Socialamedier.me 
Kommentera