Med skam och tabun som tema

| Av Christina Hultman |Foto: Alex Wayne |

Niclas Christoffer, Foto: Alex Wayne

Niclas Christoffer skriver ungdomsböcker om unga med psykisk ohälsa. Den första boken handlade om ätstörningar, den andra om självskadebeteende och den tredje boken Airtight, som kom ut i våras, handlar om en tonårings sexmissbruk. Airtight, lufttätt på svenska, låter som en poetisk titel ända tills man får reda på vad det betyder, att ha sex i alla kvinnans kroppsöppningar samtidigt.

Sexmissbruk är ett tungt och svårt ämne. Även helt ”vanligt” sex kan vara känsligt att beröra och ibland till och med tabubelagt. Om man då kopplar ihop sexet med en ung omyndig tjej, psykisk ohälsa och utnyttjande så blir det en kombination som är tuff att ta till sig. Samtidigt har allt som har med sex att göra en tendens att vara både lockande och kittlande.

Hur kom det sig att du valde att skriva om sexmissbruk?

– För det första så är sexmissbruk också en form av självdestruktivt beteende som ofta är kopplat till psykisk ohälsa. Men sedan var det också så att jag träffade på en kille vid en föreläsning på en skola som förklarade att han inte läste böcker alls. Jag frågade honom vad det skulle krävas av en bok för att han skulle vilja läsa den. Han svarade att det skulle vara om den handlade om sex och porr, berättar Niclas.

Och så blev det. Men det var sannolikt inte såhär, som i Niclas bok Airtight, som killen tänkte sig att ämnet skulle behandlas. Niclas förklarar att det både var svårare och lättare att skriva Airtight än de båda andra böckerna. Eftersom han inte har någon egen erfarenhet kunde han känna sig friare.

– Jag hade ätstörningar i tonåren och därför var nakenhet och sex något fullkomligt främmande för mig i den åldern. Nakenhet och kroppen var alltför mycket hopkopplat med skam; och därmed blev det också problematiskt med sex. Det var min skådespelarerfarenhet som hjälpte mig när jag skulle bygga upp karaktärerna, förklarar Niclas.

Skam – den svåraste känslan

Skam är en känsla som är gemensam för alla dessa typer av självdestruktiva beteenden, som ätstörningar, självskador och sexmissbruk är. Man skäms över sitt ”sjuka” beteende. Niclas berättar om hur han som ung sökte läkarhjälp för sin anorexi och bulimi. Allmänläkaren bad honom ta av sig tröjan – vilket bara det var mycket plågsamt för Niclas – och konstaterade att han inte tyckte att Niclas såg så smal ut.

– Det är ju som om man skulle säga till en alkoholist som söker hjälp att hen inte är tillräckligt berusad, säger Niclas med eftertryck.

Den allmänpraktiserande läkaren hade uppenbart ingen koll alls. Däremot märkte Niclas att sköterskan också reagerade på läkarens bemötande. Detta hände för ungefär tio år sedan och förhoppningsvis har kunskapen inom vården ökat sedan dess. Vid kontakt med specialister på ätstörningar har bemötandet däremot varit mycket bättre.

Niclas menar att då en ung människa söker hjälp för psykisk ohälsa så är den första kontakten oerhört viktig. Den kan till och med vara avgörande.

– När en ung människa vänder sig till vården för hjälp måste vården ta emot den hjälpsökande utan förbehåll!

För det är så känsligt. Niclas jämför med när han själv i 20-årsåldern gick till en bokhandel för att han ville hitta en bok om killar som led av bulimi. Bokhandelspersonalens svar att det bara var tjejer som hade anorexi och bulimi, var tillräckligt för att Niclas skulle kunna känna att han inte var sjuk när han gick hem och hetsåt.

Problemet är att även vårdpersonalen kan uppleva självdestruktiva beteenden som något skamfullt och blir osäkra och kanske till och med rädda. Sexmissbruk blir dessutom extra svårt eftersom sex ofta räknas som något väldigt privat.

Det som gör sexmissbruk särskilt komplicerat är också att det är något som kan utnyttjas av andra, både privat och kommersiellt. Både konsumtion och utnyttjande är dessutom lättillgängligt via nätet, vilket man har sett flera exempel på då vuxna via nätet har utnyttjat barn och ungdomar sexuellt. Faran och utsattheten är därför stor.

Vårdens bemötande är avgörande

– Det är också lite typiskt för Sverige att se de här olika typerna av självdestruktiva beteenden, ätstörningar, självskadebeteenden och sexmissbruk, som olika sjukdomar, menar Niclas.

För egentligen handlar alla dessa beteenden om att man skadar sig själv fysiskt eller psykiskt för att dämpa och hantera sin ångest. Med en strikt uppdelning finns det också en risk att den som är sjuk kan börja försöka passa in i mallen för sjukdomsbeskrivningen för att bli tagen på allvar av vården – och därmed förvärra sina problem.

Niclas vill i sina böcker vara informativ och underhållande på samma gång. Samtidigt kan man aldrig veta vad läsaren tolkar in i karaktärernas beteenden, eftersom detta påverkas av ens egna erfarenheter och referenser. Genom att ta hjälp av experter inom vården ser Niclas till att de mest smittsamma beskrivningarna sorteras bort. Det viktiga är att lyfta fram och synliggöra sjukdomen så att ungdomar blir medvetna om problemet; att det inte är unikt och framför allt – att de söker hjälp. Sedan gäller det att vården tar emot de hjälpsökande utan förbehåll, även om problemen kan väcka rädsla och skamkänslor.

– För alla kan få hjälp! Och det är aldrig försent att söka hjälp, avslutar Niclas med eftertryck.