Bakom varje framgångsrikt varumärke står en kvinna som förvirrar oss

|Av: Agneta Geijer |

Agneta Geijer

”Håll käften och var söt.” Kvinnors framgång förvirrar. Kultur och normer verkar subtilt. Utan att vi själva märker det väljer ofta vi kvinnor att strunta i framgång. Framgången är skrämmande. Vi vill inte bli ensamma och utsatta.

Framgångsrika kvinnor fascinerar. Framgångsrika kvinnor skrämmer. Framgångsrika kvinnor är förebilder. Framgångsrika kvinnor är fasansfulla. Framgångsrika kvinnor är självupptagna. Framgångsrika kvinnor är generösa.Framgångsrika kvinnor är varma. Framgångsrika kvinnor är kalla. Framgångsrika kvinnor är beundransvärda.Framgångsrika kvinnor är intensiva och jobbiga.

Vi kan rada upp de motsägelsefulla egenskaperna, fördomarna och uppfattningarna så att det fyller sida upp och sida ner i en bok.  Vilken egenskap vi mest tror på, beror på dagsformen och vilken relation vi har till den framgångsrika kvinnan i fråga.

Det finns ingenting som vi har så dubbla och motsägelsefulla åsikter om, som framgångsrika kvinnor.

Ju mer berömda, desto mer spott och spe får de stå ut med och ju mer kritiska och granskande är omgivningen. Tro inte att kvinnorna är sämre än männen när det gäller att tala negativt om den framgångsrika kvinnan, eller vice versa.

”Jo, men se – hon är inte perfekt. Och vem tar hand om barnen i hennes familj? Hon beter sig ju infantilt. Hon kan inte vara ensam. Hon är nog förresten väldigt ensam. Hon kan inte leda. Hon kan bara leda, inte lyda eller rätta sig i ledet. Hon exploaterar sina vänner; tänker bara på sin karriär. Se vad hon utnyttjar sin man! Gud, vad tjock hon har blivit. Så sliten hon ser ut.”

Män åtrår framgångsrika kvinnor men vet att det inte är bekvämt att vara gifta med dem. Män vill kunna skryta om sina framgångsrika kvinnor för det ger status att vara gift, sambo eller tillsammans med en framgångsrik kvinna – men de vet att det kräver högre insatser och engagemang i familjens angelägenheter. Det går inte att kontrollera en framgångsrik och självsäker kvinna det går att hålla en mindre framgångsrik kvinna kvar i hemmet, på grund av att hon rent simpelt sett inte vågar ta ut svängarna mer än till Ica eller Coop för att handla mat. Visst hårddrar jag kraftfullt, men nog ligger det en del i vad jag säger?

Framgångsrika kvinnor hyllas i media och det glänser av glitter och glamour om dem. Men de har av naturliga skäl inte lika mycket tid över till sina vänner och väninnor med bekymmer. De har inte råd eller möjlighet att sitta timme ut och timme in för att lyssna på och uppmuntra vänner som behöver deras hjälp i tid och otid. De måste sköta de uppdrag de har tagit på sig att fullgöra. De är effektiva. De har valt att sortera bort vad som tar för mycket kraft. De har kort och gott valt att ta konsekvenserna av sin framgångssaga. De har valt att ta sig fram och bli vad de vill bli och prioriterat sig själva. Ve och fasa! Kan det vara en god kvinna? Vi måste nog ta oss både en och flera funderare på om vi vågar bli nära vän med en kvinna som inte sätter mänskliga relationer och högre värden än sin själviska karriär i första rummet. Hör på ordet karriär. Smaka på det i mun, som en god klunk vin. Låter det inte kallt? Ruggigt? Nästan farligt? Är det inte lika bra att vi tar ett lagom stort avstånd från kvinnan som trotsat oskrivna lagar och regler och tar sig ton och hörs och syns och märks? Och ska hon nu märkas och höras och synas och vara så kaxig ska hon baske mig ha något vettigt, helst djupt och kunnigt, att säga – annars är det ingen vits att ge vårt stöd till kvinnan. Hon ska vara ädel och medkännande. Varm. Kärleksfull. Äkta. Rak och ärlig. Sann. Leva som hon lär. Vara mjuk  – för att inte säga änglalik och icke att förglömma  – en god mor. Vara sensibel och inkännande. Lyhörd. Vi drar upp växlarna och ställer högre och högre krav. Hon ska helst vara ett helgon, eftersom hon lyser som en högwattslampa, ibland bara genom att vara som hon är och ”tvingar” oss andra ut ur våra garderober. Kan hon, borde väl vi också kunna?

Nej, självupptagna och narcissistiska kvinnor göre sig ej besvär. För en störning måste det väl ligga bakom deras ohämmade framfart? Ja, vi lever i tider då psykiatriska diagnoser är ren och skär allmänbildning som det går att läsa om i var och varannan dags- och veckotidning. Lite ADHD och Asperger och saken är biff: Hon är inte som vi andra. Det är därför hon är som hon är. Vi behöver inte utmana vår skräck för att träda fram i strålkastarljuset. Vi vill inte bli ifrågasatta, kränkta och attackerade på nätet. Vi är normala. Vi behöver inte tillåta oss att få reda på allt skitsnack bakom ryggen. Vi är ännu inte redo. Vi skjuter vår framgång på framtiden, för att den helst inte alls ska bli av. Att bli uppgiven och i värsta fall bitter är den lättaste vägen. Kraften räcker inte till för det hårdnackade, psykologiska och komplicerade motstånd vi möter. Därför är trakasserier på nätet effektiva. Det vet varje stalker som fått etablerade kvinnliga politiker på riksdagsnivå att tystna. De orkar till slut inte med att hånfullt bli kallade horor, stolpskott, ruggugglor och haggor; att de borde bli malda till köttfärs.

Det är nog med våra närmastes reaktioner. ”Bli vid din läst. Stick inte upp. Var som du alltid varit, så behöver inte också vi ändra på oss.”

Inte ens alla mödrar blir, som sig bör, glada när deras döttrar förvandlar sig till stjärnor mitt framför näsan på dem. Mödrarna, som eventuellt uppoffrade sig för barnens skull. Det finns mödrar som blir lyckliga av att se sina döttrar som celebriteter. Men gudarna ska veta att det också finns svartsjuka och avundsjuka mödrar som inte gör det.  Det är inte bara styvmödrar i sagorna som kan vara elaka.

Med handen på hjärtat – varför skulle vi inte frukta  kvinnlig framgång?  Vad vet vi egentligen om framgångsrika kvinnors känslor av ensamhet? Vad vi vet om framgångsrika kvinnor som lärt sig tänka själva, ta eget ansvar och att på eget bevåg fatta beslut samt själva ta konsekvenserna av vad de bestämt sig för, utan att ringa runt till väninnorna först? Vad vet vi om konsten att ha inre tillit till att bli sin egen och andras chef, sin egen och andras förälder?  Hur känns det att ständigt bli tillfrågad om tjänster och stöd i samma veva som man  kontinuerligt blir skärskådad till det yttre och det inre, sin kompetens och professionalism för att inte tala om journalister och fotografer som springer hack i häl?

Männen har tusentals år av tradition bakom sig när det gäller att spela hjälte. De kan rollspelen. Inte allt för sällan har de haft mamma bakom sig. Och sedermera frun som strukit skjortor. Inte minst har männen haft sina skrån, instiftade för hundratals år sedan; formella och informella, slutna och öppna grupperingar. Att stå som herre på täppan, är manligt och ingår i det konventionella spel vi oreflekterat lärt oss agera efter som barn. Men när kvinnan står där, på den blåsiga och kalla bergstoppen som hjälte? När kvinnan är den karismatiske ledaren alla, som en naturlag vill följa? Vad händer med kvinnan som människa? Vad händer med hennes mänskliga behov? Vad händer med hennes nära relationer? Vad händer när det stormar och de hårda vindarna vägrar bedarra och hon med näbbar och klor får kämpa för sitt liv och sin position på toppen?

”Ja, har hon klättrat upp får hon väl ta sig ner” kan kontentan bli, utan att någon skulle våga yppa det högt. Det är som att uttrycka obetänksamma rasistiska kommentarer i fel sammanhang. Man gör bara inte så.

”No one is completely on your side; you have to stand tall to be able to taste the sweetness of success and prosperity”, skriver författaren, skådespelaren och journalisten Malin Forsman i en artikel publicerad i en amerikansk tidning.