En ny värld i en ny tid – sociala mediers himlalika helvete

| Av: Jan-Erik Ullström |

Jan-Erik Ullström

Jag målar upp en bild framför min inre syn. För si sådär 2700 år sedan sitter han där, Homeros. Blicken är fixerad mot ett segel som vägrar lämna horisonten. Ute rasar vindarna mot sten och trä.

Ljudet av naturens vrede driver på mannens fantasi, scenerna i huvudet växer. Cykloper, nymfer, monster och gudar. En man på en båt, ett helt livs historia. Bilderna passerar likt aldrig förr och pelikanpennan arbetar febrilt. Allt i en virvelstorm av gåshud och en vision befolkad av framtida, lyriska läsare. Men så ljuder ett välbekant pling. Blicken flackar och lämnar den döende horisonten. Homeros lyfter upp sin nya lur och trycker sig in på ”Facebookeliodos”.

Det är, till hans stora förtret, ett meddelande från Hesiodos. Poeten som precis köpt en nybyggd villa i Nafpaktos. Betald kontant med pengarna han fick in från sitt första utgivna epos: ”Verk och dagar.” Homeros snörper samman sina läppar och häller upp ännu ett glas vin ur den krackelerade bägaren. Meddelandet är kort, men förödande: ”Nytt kontrakt med Amfora Förlag! Releasefest i Aten! Kommer du?” Tanken är ögonblicklig: ”Pandora hit och askar dit. Förbannade poetslask. Förbannad vare han!”

 Han skriver ett kort, men tungt ”Nej” och loggar ut. Lockelsen att se efter varför ”Twitteridos” vibrerar i hans hand räcker inte. Det är säkerligen samma visa där.  Återigen har hans fantasi och skapardrift störts ut av andras lycka. Han vill inte vara avundsjuk. Han vill inte vara bitter. Allt Homeros vill är att skriva vidare på det manus han precis påbörjat – men känslan vacklar. Bara för att han tror att ”Odysséen” kommer att slå, betyder inte det att andra känner så. Klentroget stirrar han på högen med pergament. Två glas vin och lite vit sprit senare brinner arken i den öppna spisen. Han grillar lår från lamm i dess lågor och somnar med pannan mot köksbordet. Mungiporna är klädda i fetaost, fingertopparna flottiga av olivolja. Sinnet tyngt av avund. Nedstämd, och utan vidare lust att bygga fler berättelser, försvinner han ut ur litteraturhistorien.

Hemska tanke. Homeros fälld av sin egen avund. Dante började aldrig skriva, enbart på grund av att förlaget ville ha någon som var snyggare. Guy de Maupassant fick lägga ner ”Fettpärlan”, eftersom att normandiska viktväktare riktade illvilliga insändare mot honom. Shakespeare fick sin arsenal av spökskrivare blottlagda av kvällspressen. King och Koontz orkade inte med tävlandet, utan började skriva manus till barnprogram istället. Och Tolkien den stackaren. Han blev så pass utskrattad via #frodoandsamisinlove att han tog sitt liv.

Nu sitter jag då här, omgiven av Facebook, Twitter, bloggar, Aftonbladet, sms, mms, television, radio och allt det som vilar däremellan. Överallt finns det baksidor och deras framsidor. Samtliga påverkar min insida och överskuggar min utsida. Att dagens författande handlar lika mycket om yta som substans har redan bevisats av den brokiga flora som ges ut. Jag finner det nöjsamt. Andra absolut inte. Att använda sig av nätverk blir ett ypperligt verktyg, samtidigt som det kan växa till en förbannelse. Allt landar i hur väl författaren kan tackla andras framgångar. Givetvis vill de som lyckas skylta med sina bravader i bravur och glimrande glans. Det bör de! Det peppar och driver en sådan, som jag själv ser mig som.

Givetvis blir jag avundsjuk, men i samma sinnesrörelse blir jag också mäkta glad. Jag blir gladvundsjuk. Då överlever min skaparlust. Den suger åt sig tips och tricks och fortsätter sin resa på Frodo och Sams stig, mot målet i fjärran land. Det kan te sig mörkt, men leder till glädje och lycka för så många.

Dagens sociala medier har säkerligen redan hindrat mängder av blivande genier och vardagspoeter från att kliva ut i ljuset och sprida sitt budskap. Men är det på grund av medierna i sig? Nej. Inte i mina ögon. Inte om vi letar upp rotorsaken. Allt vilar i tron på den egna förmågan och insikten i att det du bygger är någonting som bara du kan skapa. Medierna borde inte fälla. Ord som ”Du måste läsa för att kunna skriva”, borde inte sinka. Nedslående recensioner borde inte hindra. Allt detta splittras och sprids för vinden, om bara det inre får ta plats och blir större än det som sociala medier faktiskt är och bygger upp; rädslan för vad andra ska tycka, tänka och kanske till och med sprida. Osäkerhetens inre hörsägen och tveksamhetens elaka rykten blir levande, i samma ögonblick som rädslan får ta över. Allt är en illusion.

Varför låta dig tyngas av andras bördor? Varför låta dig hindras av andras avund? Andras lycka? Andras framgång? Andras, andras, andas, andas! Skriv dig din egen saga, bygg din egen berättelse. Låt inte Hesiodos utgåva hindra ditt skapande – se det som en sporre att driva dig vidare. Dagens sociala medier är en guldgruva för den som vågar. Det kräver inget mod för att ta sig till insikten, det kräver enbart tillit. Inåt. In i ditt innersta väsens drömmar och det rike du där härskar över. Du vet det kanske inte själv, men du är den som styr. Du kan välja.

Jag hade inte fått ”Vägen till Umbria” utgiven utan Kapitel1.se, eller sett ”Med slutna ögon” i bokform utan Twitter. Jag hade inte rott i hamn ett underbart biografiprojekt utan Facebook, ett projekt som kommer att sluka mitt författande 2014. Jag hade inte fått fram mina planer på en serietidning utan mejl, eller vågat lägga ut mina hemmaknåpade musikaliska alster på min kommande blogg, utan insikten. Den att jag kan, den att jag är; att jag finns och är unik i mitt skapande. Precis som du är, oavsett vad det må vara som du skapar. Så kliv ut nu, logga in, sök och fråga – finn och svara. Kram kära skaparvänner, vi ses där ute.