Den som är utan synd må trycka på den första knappen

| Av: Robert Alvar Klåvus |
| Foto: Henrik Mill |

Robert Alvar Klåvus

 Vad är det som lockar fram ett drev på nätet? Ett fenomen av vår tid, troligen. Jag funderade och hittade ett citat Arthur Schopenhauer skrev för länge sedan: “Anonymity is the refuge for all literary and journalistic rascality … It is a practice which must be completely stopped.”

Det var för 150 år sedan. Drevet fanns även då – lite långsammare, men ändå där. I en slags anonymitet och utan eftertanke slår det nämligen till.

 Jag läste någon som skrev för ett tag sedan på Twitter: ”Det har inte varit ett drev på nästan en vecka.” Sådär förvånat. Det känns som om drevet plockar fram den där berömda reptilhjärnan i oss och ger oss rätten att demonisera andra. Sådär skoningslöst, tanklöst, hämningslöst.

Källkritiken försvinner lika snabbt som förståndet. Det sunda förnuftet och empatin likaså. Jag kan också fascineras av hur människor – du och jag och ibland en hel journalistkår – faller för sanningar och sedan blir stumma när det visar sig finnas andra sidor. När sanningen inte var sann. Ingen ursäkt, inget förklarande. Inte ett – oj, jag eller vi hade fel, det där var tanklöst. För drevet är ofta fullt av alias, det är fegt och det vrider på sanningen. Allt i yttrandefrihetens namn. Allt i källskyddets namn.

Vi – du och jag – kan trycka på en knapp för att gilla, vi kan slarvigt kommentera i förbifarten. Och vi blir alldeles för lätt en del av allt det tanklösa, hämningslösa, skoningslösa som (för)dömer. Det är lite som det Schopenhauer funderade.

Somlig journalistik är till viss del skurkar i det avseendet att de vill sälja till vilket pris som helst och använder yttrandefriheten som slägga för att legitimera anonymitet. Det gäller att vara först. Vi såg det senast vid bombningarna i Boston; anonyma källor som visade sig ha fel. Och sedan svär sig alla fria när det går snett. Det är som flickan som utsattes för sexuellt övergrepp och där samhället tog pojkens parti. Helt plötsligt vände vinden och elden vred sig åt ett annat håll, och ville bränna pojken. Det var flickan i Göteborg, som påstods ha skrivit vissa saker, och det skapade upplopp. Det finns även politiska drev, där det finns ett annat syfte. Omar Mustafa och Veronika Palm är det senaste exemplet. Genomtänkta bränder rentav, men som också kan vindkantra och då kommer bortförklaringarna. Ingen som vill ta ansvar. 

Jag läste en kommentar av någon som dömts för att ha skrivit saker till en känd person: ”Jag var full, jag förstod inte.” Drevet är det anonyma, det lägsta hos oss människor och där finns fegisarna som alltid kommer vara fegisar eftersom de inte har en egen identitet; i journalistkåren och hos alla som anonymt skapar bränder på nätet.

Så, vad ska till? En lagstiftning som kanske sträcker sig längre än – jaha. En lagstiftning som tar anstiftan på allvar. Men till syvende och sist kommer det även till dig och mig. Att tänka efter lite längre än känslan som får oss att skriva en kommentar, trycka på en knapp – var det rätt, helt rätt, det jag tyckte?

För vi är all våra egna reportrar, författare och journalister idag. På några sekunder delas inlägg eller status. Det personliga blir helt plötsligt offentligt och tanklösheten kan få ett ansikte. Vi kanske ska tänka som Mark Twain, vänta några dagar innan vi skickar det ilskna brevet. Det var även någon som gick på vatten som sade – den som är utan synd må kasta första stenen. Och ingen kastade till slut. 

Ibland behöver vi inte gå längre än till oss själva och det som är sunt bondförnuft. Den som är utan synd må trycka på den första knappen.