Mihaela Sandulescu
| Av: Mihaela Sandulescu |
Det ohörda jaget erövrar alltmer det offentliga rummet. Den icke blickbara scenen som det lägger under sig är förstås livet; ett återkommande sammelsurium av uppbrott, emotioner, outredda frågor, ersättbara självbilder och av denna outtröttliga strävan efter den smärtfria nollpunkten. Allting, ingenting, mellanting. Eller snarare: längtan efter att på nytt få tillgång till något rent, initialt.
En dag tvingas dessa många års dominerande, ständigt uppmärksammade jag sätta sig bredvid varandra och bemöta det skört vågade och tills nyss ohörda jaget. Konversationen som pågår dem emellan springer fram ur alliansen mellan livets påträngande rop på kontinuitet och den slutgiltiga bestämdheten, eftersom att den avgörande tidpunkten för pånyttfödelsen äntligen är kommen. Sociala medier förvandlas till ett bekännande jag, ett terapirum. Död och pånyttfödelse; både i det inre rummet och inför allas ögon.
För vi skriver många statusuppdateringar som handlar om smärtans onåbara väsen, om hur vi tar avsked från tidigare livshistorier – om än på ett fortfarande haltande sätt – om hur vi ”uppoffrat” väsentliga delar av vår personlighet för den vardagliga ”ytans” skull, om hur skickliga vi är på att inkorporera den korrosiva oron i tillvarons ostoppbara gång och om besvikelsen. En besvikelse som länge försett oss med förtvivlan över hur vi skall kunna fortsätta upprätta ett rättvisst utbyte med livet.
Vi går även med i grupper som har självkänslan som nisch, vi är ivriga anhängare av ”Att överlista Jante”, vi startar egna Facebook-sidor som har smärtsamma livserfarenheter som utgångspunkt och vi dirigerar dagligen våra kommentarer i riktning mot allt det som berör personlig utveckling. Uppgörelsen med det som länge kvävt oss begär en djupdykning i ömtåligheten, i erfarenheternas söndertrasade hjärta och den obeskrivbara smärtan i rädslan för inre nakenhet.
Varför vi anförtror oss även sociala medier varierar från användare till användare. En banal, men logisk förklaring är naturligtvis vårt djupa behov efter synlighet och bekräftelse i egenskap av vilka vi är, av autenticitetens bärare. Vi vill inte längre ljuga varken inför oss själva eller inför livets komplexitet. En annan förklaring tangerar det faktum att vi är sammansatta människor och vi bör inte längre tveka inför att uppvisa helheten i vår karaktär. Detta ter sig desto mer akut med tanke på att livet periodvis lurar oss att justera, lägga till eller helt välja bort essentiella delar av oss själva. Om det krävs att vi skoningslöst berättar om att vi en gång var svaga, sårbara och beroende av naiviteten så välkomnar vi denna bekännelse utan att skämmas för det.
Ytterligare en förklaring har med vår syn på framtiden att göra. Så fort vi offentliggör vår existentiella smärta, sätter ord på det som vi erfarit, neutraliserar vi det förflutna och erövrar därmed rätten till alternativ i livet. Ytterst handlar närvaron av det privata jaget i det offentliga rummet om vår psykiska hälsa, vårt långsiktiga välbefinnande. För visst sörjer vi? Vi sörjer tidigare upplagor av oss själva, förlorade värderingar, möjligheternas optimistiska landskap. Vi sörjer förmågan att ha kunnat samla oss vid rätt tidpunkt, de många årens själsliga vakuum, anpassningen till lidandet.
Vi bör dock visa oändlig generositet i förhållande till oss själva, för vi gjorde så gott vi kunde och med de verktyg som vi besatt vid den tidpunkten. Att vi idag använder sociala medier även som ett utrymme för egen terapi tyder på att läkningsprocessen börjar med skapandet av en första livsregel; hjärtats innerliga bikt.
Socialamedier.me 
Kommentera