Rätten att vara ful

| Av: Heidi Erikson |

Heidi Erikson

Låt oss tala om skönhet. Låt oss tala om att vara vacker, att behaga. Låt oss tala om alla timmar framför spegeln när man drar in magen, petar på låren, kammar till håret med fingrarna. Suckar. Sen hör man hur någon säger med en svidande optimistisk stämma att ”alla kvinnor är vackra!”, och där har vi det. Problemet vi dagligen slåss mot. Låt mig berätta för dig om skönhet.

När jag vaknar på morgonen raglar jag surt upp för trappan och ut i köket, låter hobby-baristan inom mig svänga ihop en latte, brer en macka eller två innan jag återvänder till mitt sovrum för att trycka ner mig själv i jeans som skaver mot höfterna och lämnar sömnmärken längs benen, kränger in mig i en söt topp som visar vit, mjuk hud, men inte så mycket att det drar till sig blickar. Sen borstar jag håret, plattar, lockar, flätar och sprayar det. Daskar ansiktet fullt med kemikalier och annat kladd innan körsbäret, ett ljust rosa läppstift (Velvet Cherry) på toppen av allt – ett snett leende.

Detta är min dagliga rutin innan jag hoppandes på ett ben försöker dra på mig skorna samtidigt som jag tappar nycklarna och letar efter mina hörlurar. Som vanligt sen till bussen eftersom en perfekt eyeliner med kråksparkar à la Lana Del Rey är en konst i sig. Missförstå mig rätt nu, jag älskar att sminka mig och jag har nog en svår släng av fåfänga. Och det är okej, precis som att det är okej att gå direkt från sängen, osminkad och klädd i något bekvämt och rätt så rent,  ut i världen.

När jag bläddrar i någon av de otaliga tidningarna som riktar sig mot vita, unga kvinnor med dåligt självförtroende möts jag av: SÅ HÄR FÅR DU DEN PERFEKTA BIKINIKROPPEN. Jag ställer undan skålen med glass och vänder blad. DU ÄR VACKER SOM DU ÄR OMFAMNA DIN NATURLIGA SKÖNHET. Jag kör in en stor skopa glass i munnen och nickar. Och så håller det på. Sida efter sida. Man kan säga att hela mitt liv är en ständigt ”Jag duger/suger”-kamp.

Problemet med att tala om naturlig skönhet, eller egentligen all form av skönhet, är att vi redan har ett förutbestämt mått för vad skönhet är och hur vi ska förhålla oss till det. Vi får inte heller glömma bort hur naivt det är att säga att alla är vackra. Alla är inte vackra. Du står framför spegeln, nyvaken. Bristningar på låren och påsar under ögonen, en mage som hänger och hår som är livlöst, det blir en brist i din karaktär, snarare än en brist i budskapet. För du misslyckas med att vara vacker.

Låt oss vara ärliga mot varandra. Den vita flickan som gör reklam för kläder till en helt annan, mycket äldre målgrupp, må vara vacker med sina långa smala ben, ljusa irländska hud, fylliga brasilianska läppar och bröst, höga kindben från en rysk tsardotter, höfter från en 10-årig pojke och blont skandinaviskt hår. En naturlig skönhet helt enkelt. Men hon finns inte.

”Alla är vackra”, följt av en flicka av den kalibern säger till mig att den jag är när jag vaknar mitt i natten och snubblar ut i badrummet, rufsigt hår, svullna ögon och kuddmärken över kinden, inte duger. Att den jag är när jag rusar in på Ica fem minuter innan stängning iklädd mjukisbyxor och en svettig Rolling Stones-tröja, inte duger. Men tro mig, den personen duger. Det finns inte en stund på dygnet då detta jag inte är bra nog.

På Facebook läser jag om en sjuårig flicka. Medicinerna som ska stoppa hennes dödliga sjukdom har förvrängt och förstört hennes ansikte och kropp. Bilden pryds av rosa bokstäver i typsnitt Comic Sans som säger att det lilla barnet fortfarande är en vacker prinsessa. Jag tänker, låt henne vara sjuk, låt henne vara ful. Hon kämpar för sitt liv.

Wendy Davis stod upp i tretton timmar utan att så mycket som luta sig mot sin talarstol, utan att dricka, äta eller besöka en toalett, och argumenterade mot ett lagförslag som drastiskt skulle begränsa abortmöjligheterna i Texas. Lagförslaget föll. Davis kritiserades i kommentarsfälten för att hennes fotriktiga skor inte matchade kjolen och kavajen.

Som kvinna kan mina åsikter, värderingar och egenvärde helt förbises om jag är ful. Skulle jag å andra sidan köra en helhjärtad Dolly Parton hade jag blivit för ytlig för att tas seriöst.

Jag använder mig dagligen av sociala medier så som Twitter, Facebook, Instagram, Tumblr och otaliga bloggar. Det är från dessa medier min definition av skönhet kommer. För inte är det min mamma som lärt mig vad skönhet är, och det är inte min bästa vän som skriker att hon inte kan ta mig seriöst eftersom att jag är ful. Det är alla dessa sociala medier jag ständigt är uppkopplad på. Det är Internet som socialiserar mig. När jag säger mitt i en diskussion på Facebook kommer Jonte 15 år och säger åt mig att hålla mig till mitt smink. På Instagram ser jag alla tusentals likes Victoria’s Secret-änglarna får. På Twitter hånar män alla kvinnor som har bättre saker för sig än att raka benen.  Budskapet är tydligt: Sociala medier har bara plats för en sorts kvinna.

Så här sitter jag, arton år och fast i något vrickat moment 22. Scrollar mig genom bloggar och ser alla kvinnor som är som enhörningar och så jag; den halta ridskoleponnyn som tappar päls och bits.

Vi kommer rätt bra överens, den fula ponnyn och jag. Men ibland vill jag vara en överdrivet glamorös Elizabeth Taylor, och det är också okej. Det fina med sociala medier är att jag  kan vara båda, för ni behöver bara bry er om vad jag skriver.